Söndag 13/2-13
10:00 Vaknar och märker att vattnet har gått i sömnen.
11:00 Ringer förlossningen och berättar att vattnet har gått. Eftersom jag inte har några värkar ber dom mig komma in runt 14-15 tiden för att kolla hur pass öppen jag är.
11:30 Värkar startar lite smått men oregelbundet
13:00 Värkar är mycket starkare och kommer med jämna mellanrum
14:00 Åker in till förlossningen, är 3-4 cm öppen
16:00 Epidural, fungerade i 20 minuter
17:00 5cm öppen
19:00 7cm öppen
19:30 Tappas på urin
21:00-06:40 Lustgas
21:15 9cm öppen
22:00 Blir tillsagd att börja "provkrysta"
23:00 10cm öppen
00:00 Sätta ny Epidural, fungerade i 20 minuter
Måndag 14/1-13
01:00 Tappas på urin
02:00 Sätta ny Epidural, benen domnar bort totalt men värken kommer åter tillbaka efter 30 minuter 03:00 Tappad på urin
05:00 Tappad på urin
05:30 Krystvärkar, som är för korta och svaga
05:50 Bm ringer läkare som ska använda sugklocka
06:00 Slidbedövning
06:10 Sugklocka
06:42 Manda ute
Mandas födelse
Jag vaknar som vanligt av att mobilen ringer på morgonen vid 9:30, blir lite irriterad och tycker att folk ska förstå att jag vill sova. Skiter i att svara, försöker somna om men ger upp efter 15-20 minuter. Det kliar på insidan låret så jag dyker ner med näven och direkt känner jag hur kladdig jag vart om fingrarna, kollar på handen och den är alldeles blöt. Känner i sängen och det är alldeles blött, en stor pöl i sängen !! Shit, det är äntligen dags! Det är inte sant, nu händer det !!
Roffar åt mig handduken som ligger bredvid sängen sen jag duschade kvällen innan och gå glatt ut i hallen naken och håller handduken mellan benen och kikar in på Johan som sitter i soffan och spelar på sitt xbox.
Jag ler.
-Har det hänt nått ? frågar han
-Ja, vattnet har gått säger jag med den lyckligaste känslan i kroppen.
-Wihoo, äntligen utbrister han som snart ska bli pappa till barnet i min mage.
Jag ringer upp min vän som hade ringt och väckt mig. Jag berättar, hon visste, hon vet sånt...
Veronica som min vän heter kom på direkten, vi gick ner i tvättstugan och stoppade in madrass skyddet i maskinen. Ringer sen på förlossningen och berättar att mitt vatten har gått. Har inga värkar så hon säger att jag ska komma på en koll runt 14-15 tiden.
Käkar lite frukost, värkarna börjar komma lite försiktigt vid 11 tiden. Fixar klart nere i tvätt stugan, Veronica åker hem och mina värkar blir starkare.
Jag är helt inställd på att allt kommer gå bra, allt kommer gå galant ! Det har jag varit övertygad om hela min graviditet.
13:00 och värkarna börjar bli riktigt jobbiga så jag duschar i vilket känns som en evighet. Jag känner att jag måste åka in för att det gör riktigt ont och det kommer så tätt.
14:00 Åker in till förlossningen, jag kommer ihåg att jag hade sån fotsvett för att det gjorde så ont när jag låg där inne och väntade på barnmorskan. Jag var 3-4 cm öppen och hon frågar vad jag vill ha för smärtlindring.
-Allt som behövs!
-Då ringer jag hit läkaren som sätter epiduralen.
Sagt och gjort, jag får gå in i förlossningssalen och får edan. Hallelulja ! i 20 minuter, sen blir värkarna starkare och starkare och jag är tillbaka i den hemska smärtan igen.
Jag har så ont så jag kan inte stå, jag kan inte gå på toaletten så dom får tappa mig där jag ligger. Dom vill ha mig upp på benen så bebisen ska komma längre ner men det går inte. Mina ben håller mig inte.
Jag får dropp och energidrycker då jag inte har ätit något sedan 11, allt jag stoppar i munnen kräks jag upp vid mina värkar. Jag får inte behålla något, och jag kan inte äta någon mat då smärtlindringen inte hjälper. Dom sätter om epiduralen, åter igen är det Hallelulja i 20 minuter. Samma visa igen, jag är så trött !
-Jag ångrar mig! Jag vill inte ha nå barn ! Jag kan fortsätta vara gravid bara jag slipper detta! Kan jag inte få sova och fortsätta imorrn??!!
Jag har fått en ny barnmorska nu, hon är inte lika duktig på att tappa mig som den förra. Det river och gör ont i mitt urinrör när hon stoppar in slangen. Hon säger att jag ska ligga på sidan fast jag klarar egentligen inte av det då det gör så ont så jag får panik. Hon vill att jag ska börja "prov" krysta som hon kallade det. Försöka få ner bebisen som fortfarande ligger för högt upp. Hon hämtar en yoga boll som jag får sitta på, och för mitt arsle är denna boll himmelriket! haha, så mjuk och skön! Jag har fortfarande inte ätit något och klockan är efter 22. Helt plötsligt får jag sånna sjuka värkar, jag fick veta efteråt att jag fått dropp för att sätta igång mina värkar riktigt. Jag kräks fortfarande galla efter värkarna. Det enda lustgasen ger mig är en röst som ett troll, jag önska jag kunde få bli lite hög men inte då..
Dom ringer en annan läkare "den bästa" på hela sjukhuset för att sätta om epiduralen ännu engång. Jag blir hög som ett hus, benen försvinner, smärtan försvinner, jag får sova i 20 minuter sen kommer smärtan tillbaka igen ??!!?
-JAG GÅR AAAV!!! paniken är så nära, jag orkar verkligen inte.
Jag måste stå på knä i sängen och krysta fast jag inte har några krystvärkar, mina ben skakar av utmattning. Jag håller på och somnar mellan varje värk. Jag hade sån tur som hade en sån rolig buska där som fick mig att le och skratta ibland.. Hon mata på mig energidrycker lite då och då för att jag skulle orka vara vaken.
Det spelar ingen roll hur jag krystar för mina värkar är inte tillräckliga. Min kropp hjälper mig inte så min barnmorska bestämmer att ungen ska ut innan hon slutar sitt pass. Klockan var då 05:50 och hon sluta 07:15 så hon ringer läkare som ska dra ut bebisen med sugklocka. Han kommer vid 06 och han sätter bedövning i slidväggarna. Och bara det tyckte jag var fruktansvärt, det är här det börjar bli jobbigt för mig psykiskt. Jag kan inte skriva utan att gråta, för det är här han börjar ta bitar av min själ som gör att jag ska känna mig trasig inombords efteråt. Jag är sprut rädd, denna spruta är väl på ett ungefär 30 cm lång och i stål (eller vad fan de nu är). Jag ser den, och får panik. Nålen är tydligen bara ett par cm, det är inte så farligt som det ser ut. Det gör VÄLDIGT ont när han ska sätta bedövningen då han måste in med händerna och flytta runt på hennes huvud. Jag känner mig lurad, det var inte såhär det skulle vara.
Han sätter fast sugklockan på hennes huvud, jag får en värk och han drar.
Jag dog inombords.
Jag kan inte med ord beskriva hur ont detta känns.
Jag skriker lungorna ur mig. Jag kommer ihåg hur jag såg mig själv titta på Johan som står och baddar min panna med en sval handduk. Jag kan inte tro det är sant hur ont det gör, jag spärrar min blick i Johans ögon och bara skriker. Skriker skriker skriker.
Jag hör hur nån säger att jag måste krysta, men jag kan inte. För jag kan inte sluta skrika. Jag dör, jag lovar.
Han drar igen vid nästa värk och jag vill att han ska sluta, SLUTA FÖR HELVETE!!!
Jag tror att jag ska sprättas upp från underlivet upp till munnen, det känns som att varenda ben ska knäckas och min kropp hjälper mig inget i mina totalt värdelösa krystvärkar. Han drar igen, sugklockan lossnar och han får sätta om den. Han drar igen och huvudet kommer ut. Jag vet inte om jag minns nått nu, jag håller på och dör av smärtan. Jag ser folk längst sidorna av sängen och han drar ut henne. Nån lägger nått på mitt bröst, jag tittar ner och ser inte vad det är. Nått långt och blåaktigt är det, sen fattar jag ! Det är ju mitt barn ! Jag föder ju för fan barn !
Hon skriker inte, hon låter inte, men jag ser hur hennes mage rör sig lite grann. Jag tänker för mig själv: Få inte panik, få inte panik, få inte panik !
Barnmorskan klipper navelsträngen lite snabbt och tar henne till ett annat rum med Johan. Jag är arg. Arg på alla som säger att detta skulle vara den bästa dagen. Att all smärta försvinner så fort bebisen hamnar på bröstet. Jag känner mig grupp våldtagen, jag känner mig trasig. Detta är det värsta jag någonsin varit med om, och jag vill aldrig göra det igen ! Jag gråter varje gång jag tänker på dagen då min dotter kom till världen, inte för att jag känner mig lycklig utan för att jag känner mig så jävla trasig. Jag älskar mitt barn, när jag tittar på henne fäller jag lyckotårar. Jag är lycklig för att jag har henne. Hon får mig att sjunga töntiga sånger och prata som en mupp. Hon gör mig till en viktig människa och jag är så himla glad att hon finns med oss nu. Jag skulle hellre ha värkar i 10 timmar till än att uppleva själva "utskedet" igen. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit när jag tänkt på förlossningen, just för att jag känner mig gruppvåldtagen, och berövad på min själ. Jag vet inte om det är för att någon annan drog ut bebisen ur mig mot min vilja, eller för att jag inte riktigt visste vad som hände. Läkaren pratade danska och väldigt tyst, jag uppfattade ingen av det han sa. Jag går iallafall på samtal på vuxen pshyk nu. Jag önskar att jag ska kunna tänka på detta utan att bryta ihop, och att jag vid nästa barn får göra kejsarsnitt.
Vill klargöra väldigt tydligt att jag inte skyller nått av detta på mitt barn. Jag har ingen förlossnings depression, och att jag älskar henne till månen och tillbaks.
Vill ni ställa nå frågor så är det helt okej.
