Främling

Har levt med dig i så många år, jag trodde jag kände dig. Just nu känns du som en främling!

Trodde inte att en männsika kunde gå en bakom ryggen så som du, jag kan inte förstå hur man kan leva med sig själv när man lever sitt liv precis så som du.

Jag känner mig djupt sårad utav just dig.

Jag blir totalt hjärtekrossad när jag får veta att jag levt i en lögn.
Att jag inte har varit din speciella precis som du var min. Allt jag trodde på, våran framtid, var inte sanning. Fanns ingen sanning i nått och det gör mig hjärtekrossad. Sättet jag såg på dig, allt jag kände när du fastnade i min blick känns nu som ingenting. För de var de jag var för dig, just precis ingenting. Medans du var mitt allt.
Jag kan inte förstå hur du kan vara en sån känslolös människa. Kan inte förstå hur nån kan vara de. Min stora kärlek var bara en lögn, en dröm, en mardröm som jag aldrig vaknar ur. Det gör fortfarande ont, det gör så ont varje gång jag får höra av andra vad du egentligen höll på med när du och jag var "ett". När jag jobbade för att tjäna pengar till mat åt oss, höll du på med andra. När jag var i tvättsugan och tvättade våra kläder, messade du med andra brudar. När jag satt i bilen påväg till dig, messade du andra brudar och ville dom skulle komma till dig innan jag kom fram. När jag betalade våran hyra, mat och tankade våra bilar, då var du ute och söp och raggade på andra brudar. Varför var jag så lite värd för dig?
Varför har du så dåligt självförtroende så du måste söka bekräftelse för att må en aningen lite bättre? Jag gav dig all anledning till att du skulle tycka om dig själv. För precis den du var och precis för hur du såg ut. Du är en främling för mig nu, du har berövat mig flera år av mitt liv. Och det är jag väldigt ledsen över.